papaharry

Jag har just vaknat, eller egentligen har jag varit uppe länge. Det är bara en sådan dag då det ständigt känns som man är nyvaken. Kanske beror det på mina icke befintliga ansträngningar till att vakna. Nu har jag iallafall kommit en bit på vägen genom att lyssna på Adam Tensta. Tidigare under dagen har jag gjort i princip allt i motsatt rikting, stannat kvar i sängen och den förskräckliga sovtshirten hela dagen samt lyssnat på Thereses allt för deppiga favoritlåt  "Boston".
Sett på L-word, min nya drog, och ätit kladdkaka i alldeles för stora mängder. Har konstaterat att jag skulle kunna leva på grädde om det var ett alternativ. Förstår nu att jag säkert äcklar många, inklusive mig själv när jag tänker på följderna.

Trots denna brist i uppvaknande måste jag säga att det är en bra dag, jag vaknade med ett leende på läpparna. Likt förra helgen var fredagens utgång riktigt lyckad, kanske är det en vändning i min utgång pessimism. Hur som helst  berodde det även denna gång inte ett dugg på klubben, utan på sällskapet! Det är sällskapet som gör kvällen. Kanske underskattar jag dock klubb G och dess musik som faktiskt får mig att bli på enastående humör.
Att vara så här oambitiös gör verkligen att jag mår dåligt. So, nu är det bannemig dax för powernap och sen fresh up! Tanken var att det ikväll skulle bli Caliente, frågan är om det blir det! Risken är att Hannas feber stoppar oss, men just nu gör det mig inte ens ledsen.
Jag är inte dirket sugen på party även om jag vet att Caliente garanterat skulle få mig att le även nästa morgon. En possitiv konsekvens av ett eventuellt uteblivande är dock att jag skulle kunna plugga imorgon.

Skolan har dragit igång och jag har ett nytt mål, att bli en pluggis, ja en riktig plugg-nörd. Har extrem ångest över C-uppsatsen men eftersom det än så länge är möjligt att skjuta upp alla som helst beslut så gör jag det. Klyftigt Sara, klyftigt. Nä, inte särskilt. Sommaren är slut, och det känns som om jag ständigt skriver och säger denna fras. Varför går livet så fort? För fort för mig. Lite skönt är det dock att komma tillbaka till skolan.. mitt nyfunna jobb som receptionist har avskräckt mig rejäl från verkligehetens vuxen liv. Visserligen var detta bara en vecka av pendlande till Kista och i princip ingen fritid men jag hann bli lite leds på jobbandet och framförallt på det evinnerliga resandet till jobbet. Som tur var fick jag flytta in hos TD i Solna, vilket förkortade restiden avsevärt på morgonen. Närmare bestämmt från 1 timme till 15 minuter.
Den sista tiden av sommarlovet gick sjukt snabbt och den ofrivillig influensa gjorde att den blev ännu kortare. En hel vecka hemma var inte vad jag planerat, men regnet hade hur som helst hindrat det jag planerat, dvs. häng i ett soligt Stockholm. Även London, min enda sommarsemester kändes inte som något annat än en snabbvisit. Vilket det i och för sig var. Men det var riktigt roligt att träffa Klara igen. Är det inte konstigt att det finns vänner som man aldrig träffar men när man väl gör det är allt precis som vanligt och allt känns som igår. Thats Klara i ett nötskal.

Nästa sommar ska det bli bättre planering, dels för att få en längre semester och även så att jag undviker sådana misstag som att missa min aupairfamilj med en vecka. Måste säga att jag gick från att vara skeptisk inför ett eventuellt möte till att bli rikigt nostalgisk när jag efter att kommit hem fick veta att de ville träffa mig. Så nu vill jag åka tillbaka.! Mycket på grund av den fjeskiga frasen "Molly describes you as her favorite aupair we ever had". Och för att komma från den flickan, som alltid bedrövar nykommna aupairer, inklusive mig, med berättelser om hur mycket bättre dom förra var, blir jag hedrad. Om jag inte visste hur den här familjen fungerade så skulle jag mest troligt tro att det var ren lögn. Men Mrs Chambers ljuger inte, hon fjeskar inte och hon lindar definitvt inte in saker. På gott och ont.